Maj gästbloggar: Att börja universitetet

Min första dag på Politices Kandidatprogram i Lund var lika läskig som den var spännande. Jag kände ingen, visste inte vart skolan låg och var allmänt panikslagen. Jag lyckades komma nästan en hel timme förtidigt till skolan för jag trodde jag skulle cykla vilse, tydligen var det bara raka vägen från min lägenhet. Gömde mig lite lägre bort för att ingen skulle tro att jag var först på plats och väntade där tills minst 20 personer hade gått in. När jag skred in och försökte se självsäker ut möttes jag av en nagelgnagande skara människor som såg ut som de skulle spricka av nervositet, skönt jag kunde andas ut. Alla var i samma situation som jag. Resten av dagen flöt på och jag lyckades till och med bli vän med två andra tjejer. Efter första dagen flöt allt på och efter en vecka kände jag mig som hemma, som om jag hade bott i Lund i flera år. Nåja jag behöver ju inte nämna hur jag gick vilse, cyklade in i en lyktstolpe och fick hjälp av en engelsman att hitta hem…

Jag har alltid varit intresserad av internationell politik och organ som FN, när jag var 15 år sa jag att jag skulle bli världens första kvinnliga generalsekreterare i FN. Sikta mot stjärnorna, det var mitt mål. Detta visade sig ganska snabbt vara en väldigt avlägsen framtid, om inte omöjlig så jag hittade andra sätt att engagera mig på ett sätt alla kan göra. 2010 åkte jag på UNG10 där jag för första gången fick träffa ungdomar i min ålder som intresserade sig för samma sak som jag vilket var en fantastisk känsla, äntligen var jag inte nörden i klassen som babblade på om FN, krig och fattigdom dagarna i ända. Så 2011 sökte jag till referensgruppen för att fortsätta engagera mig i FN samtidigt som jag startade upp en ungdomsgrupp i Uddevallas FN-förening.

 Maj Sörensen Ringi, medlem i referensgruppen år 2011

Ja, och nu sitter jag här i en liten lägenhet som jag delar med 2 andra med högar av böcker staplade bredvid mig och skriver på en hemtentamen om hur internationell politik kan karaktäriseras idag. Hemskt tänker ni, underbart tänker jag. Trots den paniken som alltid lurar bakom hörnet och tanken på att elda upp datorn dyker upp lite för ofta så finns det en tjusning med att låsa in sig i ett rum i tre dagar för att försöka dra ut smarta analyser ur sin redan allt för överhettade hjärna. Känslan av att trycka på ”skicka” är fullkomlig panik blandad med ren lycka. Hur klyschigt det än låter så är jag glad att jag är här för jag får möjligheten att lära mig om något jag har stort intresse av, jag får en möjlighet som inte alla får. Jag tänker ta min chans och göra allt för att få ut så mycket jag kan för den. Jag ska sikta mot stjärnorna, så kanske jag i alla fall når till månen.

Nej nu ska jag laga mig en skål snabbnudlar…

/ Studenten som aldrig lär sig att pengarna ska räcka hela månaden