onsdag 12 september 2012

Gästinlägg från New York och Lisa Ebba Laskaridis

Från Nacka till New York – hur allting blev som det blev.


Människor rusar omkring med gigantiska muggar take-away latte, portföljen hårt i hand och telefonen klistrad vid örat. Gatorna är fulla av tutande bilar. Alla har bråttom och skyskraporna blänker i solen. Diplomater och politiker från världens alla hörn trängs i korridorerna, på väg till möten där vår tids viktigaste frågor ska diskuteras. Konversationer på ett flertal språk ekar mellan väggarna. Gemenskap och skillnader, hopp och frustration fyller de stora salarna. Atmosfären är, minst sagt, speciell.  


Detta är New York och FNs högkvarter, och här finns jag. Jag jobbar med internationell utveckling och kvinnorättigheter. Det projekt jag leder berör våldsutsatta kvinnor och barn i nordöstra Kenya.

Att det här skulle vara mitt liv, bli min vardag, hade jag aldrig kunnat föreställa mig. 

Hur allting blev så? 

Det tog åtta länder, stort engagemang, många ögonöppnande upplevelser, som gav en större inblick och ny förståelse. Samt en hel del filosoferande och nyfikenhet. 

Men allting började egentligen med en stor grå ryggsäck jag fick i julklapp. Denna ständigt överfulla ryggsäck och jag reste Sydostasien runt. 

Plötsligt var jag en del av omvärlden. Jag lärde känna en ny verklighet, en helt annan än den jag innan känt så väl. Allt det jag såg, all den lycka och misär, alla dessa människoöden, allt det som var så fundamentalt annorlunda, var överväldigande, underbart och ledsamt på samma gång. Men resan gav mig något som förändrade hur jag såg på världen och min roll i den. Den gav mig perspektiv. Så efter sex månader av backpackande och med en liten bit av mitt hjärta kvar i Indien, ändrade jag kurs. 

Jag ville göra något som betydde något. Jag ville påverka, engagera mig internationellt, jobba med de stora världsfrågorna. Jag visste inte hur men jag bestämde mig för att börja där man ska, i skolbänken. Internationella studier vid Royal Melbourne Institute of Technology, i Australien fick det bli.  

Att ’hitta hem’ i ett nytt land på andra sidan planeten, förstå sig på Australiensisk slang, och en ny kultur, var roligt. Att lära sig skriva långa teoretiska uppsatser på akademisk engelska var en utmaning. Men med lite vilja går allt och inget får dig att växa såsom det främmande. 

Studierna gav mig möjligheten att ta i de frågor som intresserar mig. Hur vi, samhällen och världen utvecklas. Länken mellan det lokala och globala. Hur mycket som förändras och hur mycket som förblir detsamma. Orsaker. Konsekvenser. Vi som individer och som mänsklighet, och förhållandet där emellan. Jag började alltmer förstå sambanden.

Medan jag studerade engagerade jag mig även ideellt så mycket jag kunde. Jag ville veta hur det var att jobba praktiskt med de frågor vi läste om i teorin.

Jag jobbade med Australienska Röda Korset och med FN-förbundet i Melbourne (UNAA). Jag jobbade även med en organisation, the Asylumseeker Resource Center, där min roll var att agera som stödperson åt flyktingar och asylsökande som, medan de väntade på besked om de fick stanna eller inte, var frihetsberövade. Människor som du och jag satt inburade i små rum utan tillgång till eller kontakt med omvärlden. Jag var stödperson åt många under flera år och det var ett åtagande som påverkade mig starkt och mycket. 

Jag minns särskilt mitt första möte med en kvinna, Hannah. Hon var livrädd och förtvivlad. Hon hade flytt Irak efter att hennes man blivit skjuten. Hon och deras fem barn hade suttit under köksbordet i rummet bredvid. Nu var de på flykt och efter fyra månader i Australien hade de ännu inte fått beskedet om att de skulle få stanna. Hannahs historia och många andra, all denna orättvisa, allt lidande, gjorde mig både ledsen och uppgiven. Samtidigt fyllde dessa möten mig med en stark vilja att göra något. 

Aldrig tidigare hade jag känt mig så maktlös och betydelsefull samma gång. Sällan kunde jag förändra deras situation eller påverka deras framtid. Politiska styrelser, lagar och internationella konventioner sätter ramarna för våra liv, på gott och ont.  Men ändå så kunde det lilla som just jag gjorde göra en sådan enorm skillnad. Det gav hopp bara att lyssna, vara en vän och få ett förtroende, allt det som är det mänskliga. Och det var just det jag ville, vara en del av det mänskliga. 

I slutet av första året på mina studier fick jag ett stipendium som tog mig med ut på ännu ett omtumlande äventyr. Jag skulle vara projekt ledare för ett utvecklingsprojekt i en avlägsen by på gränsen mellan Thailand och Laos.

Där sov jag på jordgolv, duschade med regnvatten och åt myror och grodor. Och där fick jag i första hand se de ödesdigra konsekvenserna av ett projekt som Världsbanken utfört. En enorm damm hade byggts i syftet att frambringa elektricitet, men när dammen öppnats kom det inte längre någon fisk ner i den flod som tidigare varit källa till föda, arbete och levebröd för ett tjugotal byar. En situation som hade kunnat undvikas om lokalbefolkningen hade rådfrågats och blivit inkluderade i processen.

I samband med projektet lärde jag även ut engelska till byns lågstadieklass, barn som aldrig tidigare haft någon kommunikation eller kontakt med världen utanför deras risfält. Jag kommer aldrig glömma hur de såg på mig, frågande och med en sådan häpenhet, när jag berättade för dem att där jag kommer ifrån, där blir det så kallt att vatten fryser till is. De hade aldrig sett is, aldrig smakat på den eller gått på den. Har aldrig ens sett en bild av is så de kunde inte föreställa sig vad det var. 
 
Ändå var invånarna i denna avlägsna by antagligen de mest tillfredsställda människor jag någonsin träffat. "Vi har allt vi behöver. Varför skulle vi vilja ha mer? Varför ska vi förändra?" sa de. Förändringar får konsekvenser. Vem har rätt att bestämma vad och vart som ska “utvecklas”? 

I allt detta var det svårt att inte fundera över förutsättningar, och vad som egentligen gör en människa lycklig. 

Två år senare kom den dag då allting kom att ändras, igen. Det var en varm höstdag i Melbourne, jag hade precis avslutat min examen och jag satt på kontoret hos UNAA. Min chef ropade inifrån sitt kontor som hon alltid gjorde, “Liisaa..listen now, I just spoke to our colleagues at the headquarters and they want me to send someone over to assist them with an upcoming UN Conference, and I thought, I will send you ... What do you say? … Lisa? Heellooo?” 
FN! New York! Jag? Nu? Jag ramlade av stolen. 
  
Det här är min historia i korta drag och det jag har berättat om för er här är händelser, möten och upplevelser som har speciellt inspirerat och påverkat mig och som har väglett mig på min resa. Jag tror på att rita sin egen karta.

Vi vet alla, att med intresse, engagemang och ambition kan man komma långt. Men det är när allt det möter ett tillfälle och en möjlighet som kan man flyga hur långt som helst. Och då menar jag bokstavligen. Från Nacka till New York! En sak ledde till en annan och det var så allting blev som det blev.

Så om du vill jobba internationellt med frågor som berör dig, gör det! Du kan alltid börja litet, lokalt och där du är nu. Var aktiv, nyfiken och lär dig så mycket du kan. Våga chansa, kör på och när de rätta avfarterna dyker upp längs kanten på livets väg så kommer du att veta när du ska svänga av, tro mig. 

Av: Lisa Ebba Laskaridis

PÅ FN-förbundets hemsida kan ni läsa mer om att arbeta i FN. http://www.fn.se/jobbaifn

5 kommentarer:

  1. Anonym12.9.12

    Inspirerande!

    SvaraRadera
  2. En fantastisk och kockren berättelse som visar hur man som engagerad person i dessa frågor kan inleda sin resa för att nå sitt livs mål!Stort tack för den, Lisa. Sverige behöver fler av din kaliber. På www.regeringen.se/internationellajobb framgår vad regeringen gör för att främja detta.

    SvaraRadera
  3. Guld-Mona4.10.12

    Wow vilken tjej. Så ung o varit med om så mycket. Livet väntar med mer.

    SvaraRadera
  4. Så kul att du följde ditt hjärta! :)
    En fråga, vilken linje läste du på gymnasiet?

    SvaraRadera
  5. Anonym2.2.14

    Wow, helt fantastiskt! Har själv velat jobba i FN sedan jag var tio år. Ska snart ta mitt första steg dit och börja på en FN-skola. Vilken linje gick du på gymnasiet? :)

    SvaraRadera