fredag 16 november 2012

Gästbloggare Tove i Armenien: Folkmord

Det känns som om det inte går en enda dag här i Armenien utan att folkmordet berörs på ett eller annat sätt. Antingen kommer det upp under samtal om historien, när relationen till grannläder diskuteras, när familjehistorier berättas, när politik diskuteras, när projektidéer diskuterar och utarbetas eller så ser jag minnesmonumentet som är synligt över nästan hela staden. Ständigt dessa påminnelser om det som hände.  

Det är nu nästan 100 år sedan folkmordet men ändå är det så närvarande i vardagslivet. Jag har under den senaste veckan skrivit en artikel för svenska FN-förbundets tidning Världshorrisont om det armeniska folkmordet. I samband med detta gjorde jag en intervju med en av tjejerna på kontoret. En av de sakerna som hon sa fastnade hos mig: Vi är inte arga längre. Vi är inte ledsna längre. Det är hundra år sedan nu och vi vill ha ett erkännande av folkmordet. Vi vill ha en upprättelse för alla en och en halv miljon människor som dog under folkmordet.

Folkmordet är ett känligt internationellt ämne. Kommer ni ihåg diskussionerna i Sverige för knappt två år sedan som slutade med att Sverige nu är ett av omkring 20 länder som nu formellt erkänt folkmodet (om ni inte kommer ihåg kan ni läsa denna artikel från mars 2010 http://www.dn.se/nyheter/politik/riksdagen-erkande-folkmord-pa-armenier). Om ämnet var känsligt i lilla Sverige, kan ni kanske förstå hur det är här. Att Turikiet förnekar folkmordet är en av huvudanledningarna till att Armenien och Turkiet inte har några diplomatiska relationer, att gränsen mellan dem är stängd och att deras relation är spänd. Folkmordets sätter som sagt fortfarand sina tydliga spår i samhället. 

Jag och en vän tog oss en promenad i det fina höstvädret upp till minnesmonumentet för folkmordet här i Jerevan. Där brinner bland annat en evig eld för att hedra offren och folk kommer fortfarande och lägger blommor där till minne av de en och en halv miljon människor som dog under folkmordet. I närheten av minnesmonumentet finns även ett museeum om folkmordet och jag blev tagen av museet. Jag kom ut därifrån med en klump i magen och undrade varför jag aldrig hört om detta tidigare? Inte en enda gång har jag hört det i skolan eller på universitetet. Likheten med förintelsen var så slående där inne i museet men ändå har det aldrig nämnts under alla gånger vi pratat om förintelsen. Här i Armenien fick jag höra hur någon citerade Hitler (innan förintelsen), han ska visst ha försökt att rättfärdiga förintelsen med orden: ”Vem kommer ihåg förintelsen av armenierna?” Jag förstår nu, på något sätt en med djupare förståelse, hur viktigt det är att berätta om historien för att vi ska kunna förhindra att det händer igen. 


Den 3 december släpps FN-förbundets tidning Världshorrisonts temanummer om folkmord! Läs, sprid kunskapen och tillåt det inte att inträffa igen

Av Tove Vikström

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar